nevergiveup

TA ALDRIG NÅGOT FÖR GIVET!

Idag är jag en glad tjej, nöjd med livet och alltid nära till skratt. Jag bor i en ny stad, har riktiga vänner, har ett förstahandskontrakt på en 3a där jag bor och har mina 2 älskade döttrar hos mig varannan vecka. Jag lever ett normalt liv, sover på natten - vaken på dagen, semestervikarierat hela sommaren, ska börja plugga om ett par veckor, blablabla. Som vem som helst tänker ni, men det är en stooor förändring för mig.

..för ett år sedan såg tillvaron annorlunda ut. Jag bodde strax utanför göteborg, hade en kille som var psykotisk, min vardag bestod av en ständig jakt efter det jag inte klarade mig utan, det som gjorde att jag höll ihop, det enda jag till slut tänkte på... Amfetamin. Jag vet inte hur det gick till egentligen, plötsligt satt jag där med stålet i armen och min sysselsättning bestod i att hitta kärl som inte var totalt sönderstuckna.. Jag lämnade barnen på dagis, gick hem, fixade mig en panna, gjorde något meningslöst, drog några fler pannor medan jag maniskt och intensivt gjorde allt för att hela tiden försäkra mig om att inte bli utan.

Jag levde häktiskt, jag ljög för mig själv och många andra, utsatte mina barn för mitt missbruk och kommer aldrig förlåta mig själv för det. Det var inte någon dans på rosor, ångesten och paniken drev mig längre och längre, jag grät när jag inte drogade och jag grät när jag drogade. Jag började ta heroin, kodein, benzo, jag hamnade på sjukhus efter att ha krossat en massa tabletter, blandat med skitigt vatten och injicerat med skitiga verktyg i sönderstucken arm. Blodförgiftning.

En kväll fick jag nog. Jag bestämde mig. Nu jävlar få det vara bra.

Jag och min älskade, underbara storebror och bästa vän bestämde oss - vi skulle lägga av ihop, stötta varandra, vi skulle fixa detta!

Jag tog mig till psykakuten samma kväll, därifrån blev jag inlagd och testade positivt på inte mindre än 7 olika droger.

27e december hälsade brorsan på mig, han var SÅ LYCKLIG! Han visade mig sina 10 flaskor metadon - han sa, nu kör vi, du och jag, jag älskar dig!

Det var tyvärr också det sista jag hörde honom säga...

Den 5e januari 2011 hittades han död i sin lägenhet.

Obduktionen visade att han dött av läkemedelsförgiftning, att döden inträffat någon gång på eftermiddagen den 29e december och troligen har det gått lugnt till. Min älskade bror hade hittats halvliggande i sin soffa, med båda fötterna i golvet med skorna på. Framför honom på bordet stod två tomma flaskor med metadon. I övrigt var han hel och ren, inga som helst tecken på att han upplevt smärta eller obehag. Han måste helt enkelt dragit i sig för mycket, somnat, gått in i medvetslöshet - koma och helt enkelt inte vaknat mer...

Fruktansvärt, min älskade storebror, bästa vän, själsfrände. Vi skulle fixat detta tillsammans, stötta varann, men han rycktes tyvärr ifrån oss men jag har fortsatt kämpa. Och jag har lyckats bra. Och jag tänker aldrig ge upp.

Den här bloggen skapar jag för att ha någonstans att vräka ur mig sorgen och saknaden efter brorsan, för att skriva av mig när drogsuget tynger. Men främst för att dela med mig av min vilja, min kamp, och lära mig att vara stolt över mina framsteg! NeverGiveUp!